Vårsöndag i Porte de Clignancourt.

Värmen dallrar mellan tälten

där rastlösa män säljer märkeskopior

och afrikanska smycken.
Där hemlösa barn sitter hopkrupna

i ringledens betongskugga

medan turisterna rinner förbi

mot antikmarknaden.
Där jaget löses upp

i en malström av andra.
Botaniserar vi

bland obskyra litografier

och förgyllda empirmöbler.
Tills han ur en låda gamla foton

spolas upp som ett strandfynd.
Han som en gång var så viktig.

Den störste i sin egen lilla värld.
Bilden av den yttersta ensamheten.

Som är ett jag.
Men inte längre ett du.
Som nu har blivit

någon för mig.

Som jag aldrig skulle drömma om

att lämna kvar.