Morgonstund i Le Marais.

En duva flaxar mellan husen.
Några dämpade röster sipprar in

genom de öppna gårdsfönstren.

En ilsken siren ekar

genom kvarteret

men tonar snabbt bort.
En kyrkklocka klämtar

alldeles nära

och vi mjuknar

lättsinnigt i vårvärmen.
Hela staden väntar därute

men vi lever inte längre

i framtiden.
Vi tar ännu en bit chèvre

och dröjer oss kvar.
I vissheten om att just detta

är det väsentliga.
Just denna stund

runt bordet.
Just detta nu

utan sedan.
Oberoende av slutet.

Just denna början.