Vårmåne över Vitsippsdalen.

Som av ett sista snöfall

är marken klädd i vitt.

Längs stigen

under de höga träden

smyger koltrastarna

nyfiket på oss

och försvinner igen spårlöst.

Deras röster i den plötsligt

så milda kvällsluften

skär genom hjärtat.

När kronbladen

sluter sig för natten.

När andra fåglar tystnar

och stadens dova muller

tonar fram ur skuggorna.
När det fina snittet

mellan hågkomst och glömska.
Lycka och vemod.
I två perfekta halvor.

Delar den stigande månen.