Genombrott vid Brobacka.

I den torra vårsolen

är allting knivskarpt.
På den övervuxna

skaldjursbanken

står jag vid stranden

av ett försvunnet hav.
Tystnaden rör sig långsamt

och det är bara krusningar

på vattnet där isälven

dundrade fram.
In mellan gammelgranarna

som reser sig spikrakt

mellan lodräta klippor.
Ner i de väldiga jättegrytorna

som borrades ur graniten

av vattnets mjukhet.
Rakt igenom berget.

Driver jag med tidens ström.
Som stillnar en kort sekund

där jag sitter på Brudsängen

och tittar ner i klyftan.
Känner min framtid bli till.

Hur det som var bortom allt.

Är här nu.