Utblick från Flakturm Humboldthain.

Solen bränner

när vi kommer upp

ur de fuktsvala rummen.
Där tusentals människor

väntade in förstörelsen

dag och natt.
Där ångesten sitter

kvar i väggarna

som den självlysande färgen.
Där människorna stirrade

in i sin svartaste skugga.
Går vi upp på kullen

som är resterna av en stad.
Under träden som hunnit

växa upp sedan dess.
Under en bombfri himmel.

Under jorden

mellan parkens växter.

Ser vi skärvorna titta fram.
Av vardag som pulveriserades.

Av liv som föll sönder.
Av drömmar som grusades.

Blev det en ny stad.
En ny skugga.

Nya drömmar.
Ska skydda oss från.