Fredad stund i Prenzlauer Berg.

Solen når knappt ner

genom de höga trädens grenverk.
Till den hemlösa kvinnan

som sover obekymrat

i sitt avskilda hörn.
Som är vårt enda sällskap härinne

på den undangömda

och halvt igenvuxna kyrogården.
Bland fallfärdiga gravmonument

pepprade med kulhål.

Som om det gick

att dö två gånger.
Som om slutstriden

nyss hade stått.

Som om såren aldrig

kan läkas helt.
Tänker jag på

att i en stad av krigsmonument.
Finns det inget över offren

för det särskilda kriget.
Som fördes mot kvinnorna.

Som inte var fredade

ens när freden kom.
Som ofta dog

två gånger.