Sommarnatt på Bananpiren.

Några meter bort

flyter den svarta älven

förbi i tystnad.
När strålkastarna tänds

och hon står där

som ett mörkt ljus.
När den tunga basen

får huden att vakna

och hjärtat att vibrera.
När hennes lätta röst

får mig att lyssna hårt.
När jag inte längre

kan något annat än vara här.
När det svåra

får bräckliga vingar.
Dansar hon som om

det var långt ifrån självklart.
Hör jag allt hon inte säger.

Flyger hon bort

över det glänsande vattnet.
Sjunger vi hennes ord.

Blir vi som en gåva.
Till varandra.