Publicerad den: November 11, 2017
Steninge före stormen.
En slö dyning slår mot piren.
Förbi djupröda sjok av tång
smiter vi ut till ingenstans.
Isolerade från resten av världen.
Glömmer vi allt vi skulle.
Låter vi ansvaret
sjunka undan.
För allt som är äventyrat.
För det nalkande ovädret.
För allt utom denna stund.
Har vi bara förtröstan.
Är vi bara oss själva.
Uppspolade mitt i livet.
Vet vi bara nuet.
Som de vindslitna nätflaggorna
bland strandens stenar.
När den sista solen
bryter igenom.
Fladdrar våra själar
stadigt i vinden.
Tills högvattnet når ända upp.
Och vi är fyllda
av ett stort lugn.