Fågelholmarna i hård västan.

Det ryker från ettt öppet hav

som brakar in över kusten.
Skummet dallrar i skrevorna

och tumlar bort över klipporna.
Våt sten blänker i motljuset

och tiden är inte längre kännbar.
Som för miljoner år sedan

glöder vårt inre.
Som för tusentals år sedan

smälter vårt kalla skal.
Som om det var nyss

ser vi varandra

för första gången.
Stiger den tilltagande halvmånen

upp i söder.
Hittar vi lä bakom urberget.

Transformerat av hetta

djupt nere.
För att återfödas häruppe

i den kalla vinden.
Längtande

att i vilda känslostormar.
Få fladdra som vi.