Alla helgons afton vid Danska fall.

Stolt håller bokarna

fast vid sina blad.
Naturen stillnar

inför den långa sömnen

men forsen rusar förbi

som om det vore bråttom.
På resterna av järnbruket

lyser mossan allt starkare

just innan mörkret lägger sig.
När plötsliga kaskader

skvätter över mig

och sliter i mitt sinne.
När vattnets brus bedövar mig

och jag släpper taget.
Virvlande iväg nerför fallen.
Handlöst allt som var jag.

Idén om godhet

och potentialen för ondska.
Fräsande

i den jordfärgade strömmen.

Ett glödande hjärta

som smiddes till fasthet.
Böjdes till foglighet.

Vässades till försvar.
Av all världens mjukhet.