Hummerviken sent i november.

På det öppna havet

landar ejderparet

alldeles nära varandra.
Vinden är inte hård

men vågorna växer sig ändå stora

där det grundar upp.
Bryter oförskräckt

mot de svartglänsande strandklipporna

i turkosa utlevelser.
Pressar med skummande begär

längst in i sprickorna.
Sköljer smeksamt

över de rundade hällarna.
Rör mig långsamt

över klapperstensfälten.
Över jordens blottade inre.

Över det fasta

som kom ur flödandet.
Stillheten som kom

ur rörelsen.
Värmen ur all kyla.

Ur den likgiltiga tomheten.
Kom älskandet.