Kvarnbyn i den mörkaste tiden.

Långt borta över havet

ljusnar det en kort stund.
Innan natten sänker sig

över staden därnere.
Över det ändlösa

flödet av lyktor.
Innan våra liv

blir ett glest glitter

i duggregnet.
Innan vintern sätter in

på allvar.
Rinner jag nerför liden.

I forsen som aldrig

stannar upp.
Rusar mitt nu.

Ett litet ögonblick upplyst

av en stilla eftertanke.
Rasar in i dunklet.

Faller handlöst

mot det oupptäckta.
Söker sig en form.

Allt vi drömde.
Allt vi inte visste.

Allt vi hade glömt.
Vi kunde vara.