Dagsmeja på Stångehuvud.

Fast vinden är svag

hörs tusen små bränningars

sorl från ytterskären.
Prydligt travade på varandra

väntar de skrotade granitblocken

inte längre på att bli gravstenar.
Men ännu en miljard år

på att åter få flöda

som honung.
På att födas ännu en gång.

Rodnande av sinnliga drömmar

om rörelse och oformlighet.
Sitter jag bakom lä

allra längst ut och känner

den svaga värmen

från vintersolen.
Hör jag vattnet porla

under skrevans is.
Som den stigande nymånen.

Kall men berörd

av den innersta hettan.