Brännande festivalkväll på Draken.

I den nästan tomma salongen

med en handfull tillresta

Karpe-fans från grannlandet.
Ser jag konsertfilmen

som trycker upp mig mot väggen

och drar med mig

genom Norges mörka kulvertar.

Genom kriget som pågår

mitt ibland oss.
Mellan verkligheten

och våra fördomar om den.
Utan att jag nånsin

får tillbaka balansen.
Mellan yta och djup.

Mellan rädsla och mod.

Mellan utanförskap och inkludering.

Möter jag mina egna osäkerheter.

Om vad jag tycker

och vad jag borde.
Om vem jag är

och vem jag vill vara.
Om vad jag just varit med om.

När jag vet

att det var något stort och viktigt.

Om att inte få höra till

sitt eget liv.

Att vara främmande

i sitt eget land.

När jag känner

att deras sprutande eld

svett min hud

men värmt mitt hjärta.
Adjø Montebello

vi ses igjen.