Tidsresa på Polstjärnegatan.

Undkomna från rymdens

stränga vinterkyla

väntar vi länge

i den gamla varvsbyggnaden.
Men så går han upp

som en vilsekommen vårsol

och värmer våra hjärtan

med sin viktlösa egensinnighet.
Sin lättsamt ljusstarka sång.

Strör han över oss

som stjärnstoft.
Skingras jag

och bildas på nytt.

Tar allt det förgångna sin form.
Känner jag tyngden

av spädbarnet

jag dansade till sömns.
Som vaggar till musiken

bredvid mig här nu.

Som om ingen tid har gått.
Sjösätter vi nytt liv.

Vattnas mina ögon

av det där pianot.
Du blir väl inte kall.

Du är väl inte hungrig.
Du är så vacker.

Så full av liv.
Så dödlig.

Fox in the snow.