Vårvärme vid Kanaanbadet.

Vinterns vrakspillror

klirrar mot strandkanten.
Jag lyfter av mig köldens ok

och känner solen

mot det halvfrusna vattnet.
Mitt innersta flackande

som de yrvakna drakarna

högt över sanden.
Min längtan plöjande

som sothönan över stenbottnen.
Mitt hopp spirande

som blåsipporna

ur förgängligheten.
Min oro sprängande

som de nya biltunnlarna

genom urberget

rakt under oss.
Fast vi inte ville.

Blir himlen allt varmare.

Isen allt tunnare.
Vår ståndpunkt

allt viktigare.

Att du känner som jag.

Att du finns där.
Allt närmre.
Din sanning.