Vårskugga över Uranienborg.

Den sista snön

gråter sig bort i tysthet.
Utanför murarna

som var hennes hem.
Dit hon steg ner

för precis hundra år sedan.
Löper allén där hennes mamma

red som drottningen.
Står träden som de gjorde

när hennes pappa

föll från sin tron.
Han som besegrade Himalaya

men förlorade slaget

mot spanska sjukan

en helt vanlig dag i Christiania.
Den älskade kavalleristen

som inte längre kunde

ta upp henne på hästen.
Som inte längre kunde

försvara henne från livet.

Som jag aldrig mötte

men fortfarande saknar.
Det levnadsglada paret

som mötte döden för tidigt

som genom henne

gav mig ljuset.

Innan jag också.

Blir skugga.