Heestrand efter vintern.

Skärgården är fortfarande

tom på människor.
När jag rör mig mellan klipporna

som sprängts i bitar.
När kantiga granitblock

ligger utslängda i högar

som om någon försökt

bygga en ny värld.
När kala öar glittrar i soldiset

som på en planet utan liv.
Tecknar knoppande ekar

sina hårda skuggor

mot bergväggarna.
Skriker den första strandskatan

trotsigt över vattnet.
Surrar nyvakna bin runt sälgen.

Känner jag.
Någon nära.

Är du livet.
Befolkade du

tomheten.

Tröttnade du.
På ensamheten.