Midsommar vid Sørvágsfjørður.

Upp ur havet

ut ur dimman.
Stiger öarna som en vag

men obestridlig hågkomst.
Försvinner de igen

som om vi aldrig.
Följdes hit över vidderna.

Sövdes av dyningens lättja.

Väcktes av bråddjupets förundran.

Såg varandra omslutas

av en mjuk obestämdhet.
Definierade av ömhet.

Utsuddade av tidens flyende.
Nuddande det våta gräset.

Fick du ihop till en liten bukett.
Med smörblommor

och små lila orkidéer.
Binder vi oss samman.

Förtöjer vi lättsamt.
Vid varandra.

Vid jorden.
Svär vi trohet.