Midnattssol över Tindhólmur.

Ljuset fortsätter envist

att bryta fram.
Fast regnmolnen strandar

tungt på topparna.
Fast kvällen åldras obönhörligt.
Fast lunnefåglarnas ensliga klippö

slukas av tidens glömska.
Andas dyningen

en stilla sorglöshet.
Stretar tärnan vidare

i den västliga motvinden.
Börjar fyren att pulsera

på den yttersta udden.
Medan årmiljonerna

följer på varann

och maler ner

de stupande branterna

till sandbotten.
Medan vi finner

en stunds ovärderlighet

nere vid vattnet.
Ser vi långt in i nattens själ.

Dit inget mörker når.
Bara skuggor

av ljus.