Solklart i Gásadalur.

Utmed kanten går vi

längs den uråldriga stigen.
Uppslukas vi

av en girig himmel.

Som de vägvisande rösena

försvinner vi gradvis.
Ser vi tydligt

våra egna spöken.
Här längs de dödas

enda väg till kyrkan.
Från öarnas ensammaste by.

Släpades kistan

uppför stupet över berget.
Där blekta snäckskal

från en svunnen havsbotten

ligger begravda i stenarna.
Högt över havet.

Hämtar vi andan

vid Liksteinur.
Kan vi inte se

det berömda vattenfallet

i den soldränkta dalen nedanför.
Anar vi bara vidden.

Ser vi allt vi behöver.
Längre än livet.

Långt bortom döden.