Solnedgång över Flamingo.

Som en föraning

om ett nalkande oväder

river stormbyar

genom trädtopparna.
Är scenen fladdrande tom

långt efter utsatt tid.
Ger hon ifrån sig

ett bländande avgrundstjut.
Som en exploderande stjärna.

När hon slutligen landar

mitt ibland oss.
Virvlar små regnbågsfragment

ner överallt.
Sveper en solvind

över folkhavet.
Pulserar hennes fotoner

rakt igenom oss.
Sluts vi in

i hennes heliosfär.
Låter hon sin kropp

bäras fram

av främmande händer.
Strålar hon ut

att ljuset är en vilja.
Inte kommer av sig själv.

Kräver så mycket tillit.
Är en ständig kamp.

I ett unversum av mörker.
Blir vi hågkomna.

För att ha visat våra färger.
Upptända som bloss i natten.

Saknade i strid.