Världssmärta i Vrångstad.

Efter att slutligen

ha vält omkull valaffischen.
Var jag någon

jag inte vill vara.
Samtalade jag

med den gamle mannen

som reste upp plakatet igen.
Som inte heller

skulle rösta brunt.
Stod jag där

i den urgamla kulturbygden

under granitklippan

som formats av inlandsisen.
Inne i domarringen

med sitt uppfordrande allvar.
Hårt dömd

av mitt eget samvete.
Själva demokratins förrädare.

Granskad av de tysta gestalterna

i tinget runt omkring mig.
Deras tusenåriga röster.

Vi ser i den tydliga blodslinjen.
Att det inte är du

som svikit oss.
Vi som alla kom

i skepp över haven.
Med smärta i våra bröst.

Från en värld långt borta.