Ovädersnatt i Laxvik.

Bländad av ljusen

från panoramavillorna

längs strandvägen.
Där nyheterna om valet

sjunker in.
Vänder jag mig mot havet

och går ner

på den svarta stranden.
Mot vinden som piskar

skummet från vågorna.
Mot regnet som slår

ner i mitt ansikte.
Med en obestämbar sorg

rakt igenom bröstet.

Med kalla kårar i nacken.
Jag som aldrig känner rädsla

för mörkret.
Tittar mig över axeln

när inget hörs.
Utöver vågornas

tunga brusande.

När de rullar in över sanden

och sträcker sig efter mig

som armarna

på en jättebläckfisk.
Är det inte havet jag räds.

Naturen jag sörjer.
Utan människorna.