Viktlöst vid Krokån.

Rostbrunt rör sig vattnet

stilla mot kvarnfallet

bakom nästa krök.
Inväntar stumma granar

mörkret som snart ska komma.
När de avlägsna gevärsskotten

skär genom tystnaden.
Bryter enstaka fiskar

plötsligt ytan.
Sitter jag länge på stenen.

Där skräddarna rör sig

lekfullt över strömvirvlarna.
Skjuter jag ut

min ängslan i fåran.
Släpper jag ömsint

taget om tiden.
Är allting här och nu

men ändå så fjärran.
Går jag vidare

allt längre uppströms.

Med prövande steg.

Faller skymningen.
Sjunker jag högre.