Kvarnvikskäret i den kosmiska natten.

När skymningen tar form

i de långa skuggorna.
Värmer oss solblänket

i den kulnande brisen.
Simmar lungmaneten

obekymrat inåt.
Vädrar minken

oroligt efter faror.
För att snabbt försvinna

under ytan.
Bakom cirrusmolnen

som räfflar den tunna hinnan.
Föds nya stjärnor

i nebulosornas inre.
Dör de gamla

i förgörande ursinne.
Från en tid

som längesedan flytt.
Tindrar universum förundrat.

Inför den enda

av alla sina himlakroppar.
Som mot all rimlig förmodan.

Pulserade av liv.