Lövfällning vid Kvarnfallet.

Förbi vassruggar och rotvältor

rör den sig makligt.
Den blanka ytan.

Som lönnbladen

singlar ner på.
Som oktobersolen

knappt tränger igenom.
Som den milda vinden

dansar över med lätta steg.
Utan att lämna spår.

Rör jag mig motströms.
Allt längre inåt.

Ännu lite närmare.
Källan som rinner upp.

Långt inne i skogens hjärta.
Vänder jag om.

Driver jag ner mot havet.
Mot fallet där den bryts.

Den blanka ytan.
Och plötsligt blir synlig.

Den vilda kraften.