Cap de Formentor vid dagens slut.

Ut mot udden

följer vi en smal väg

som klänger sig fast

vid de lodräta stupen.
Medan skymningen sänker sig

över ett Medelhav

skimrande i bleklila.
Upphör plötsligt fast form.

Kommer vinden

från alla väderstreck

och blåser rakt igenom mig.
Virvlar tankarna iväg

över vattenvidderna.
Betraktar jag mitt liv

högt ovan vågskummet.

Från den första början.

Som en av eleonorafalkarna

seglande på termiken.
Dyker jag

i svindlande hastighet.
Av halsbrytande ömhet.

Griper jag tag.
Om en dununge.

Fallen ur boet.