Askimsbadet i en bister vind.

Som om alla färger

tagit slut.
Som om livet

var en industriell process.
Som om den byggts för kråkorna

som snart drar vidare.
Sträcker den ut sig

i all sin ödsliga längtan

efter ordning.
Sin stela skräck för kaos.

Sin kliniska gest

av generositet.
Vågrät i en strävan

efter utjämning.
Lodrät i en antydan

om fallhöjd.
Vinkelrät i en önskan

om normalitet.
Är den för barnen

som kom från ingenstans.
Från skärvorna

av en struktur.
Från ett sluttande plan.

Som går förbi mig

i snålblåsten.
Som bara har

att kalla sitt hem.
Förläggningen

längst in i viken.

Något att stå på.