Junikväll i Kärrboda.

En stadig bris forsar

över det sörmländska landskapet.
Fälten böljar som sjögräs

och hela världen skimrar i grönt.

Längst bort

vadar tranorna genom säden

och kärrhöken seglar

över allt som ska bli.
Det finns en längtan utan namn

och en fullkomnad utan gräns.
En glömska utan sorg

och en hågkomst utan möda.
När vinden dör ut

och allting stillnar.
Skogens mörker djupnar

och västergöken kallar

ensamhetens själar.
Sjunker jag

som en önskesten.
Mjukt till vila.