Stora Sjöfallet från sommar till vinter.

Från Teusajaures strand

går det stadigt uppåt.
Här i världens utkant

där livet får bekänna färg.

Snövitt

som skogsstjärnorna

längs den vindlande stigen.
Vårgrönt

som de spirande ormbunkarna.
Solgult

som kabbelekan

långt inne under fjällbjörkarna.

Uppför de välvda sluttningarna

där jag hela tiden

tror mig ha nått toppen

men alltid har en bit kvar.
Går vandringen genom medvetandet.

In i den styva vinden

uppe på högslättens krön.
Där en envis kyla

inte låter snöfläckarna smälta.
Där orken nästan förfryser

men det isande fjällbäcksvattnet

väcker den till liv igen.
Pulsar vi fram i snön

och ser bort över Sarek

där vintern ännu

tycks härska ohotad.

Lyser våra hjärtan.
Rött

som de mognande lingonen

mellan stenarna.
Som kärleken.

Mellan oss.