Hettan där solen går ned.

Längst inne i dunklet.

Samlas vi pyrande.

När glipan i mörkret öppnas.

När det skarpa ljuset bländar oss

och en takt stiger ur tystnaden.

När en röst från avgrunden

manar oss mot flamman.

Mot det förgörande som skapar liv.

Mot det förtärande ur vilket vi föds.

Mot elden i våra hjärtan.

Kan vi inte längre värja oss.

Är vi snart övertända.

Smälter vi av deras nakna lågor.

Brinnande från båda ändar.

Deras innerliga lust att lysa upp.

Innan glipan åter stängs.

Som när solen släckts i havet.

Finns en glöd kvar på himlen.

Längst in i våra hjärtan.