Grådager på kryssaren Aurora.

Bistra matroser vaktar stoiskt i duggregnet. Symbolen för fosterlandet. Skiner blank som om den var ny. Vaggar av och an i flodens strömmar. Rycker i sina förtöjningar. Pekar med sina kanoner mot stadens kejserliga skönhet. Som den där oktoberdagen när första salvan skjöts mot Vinterpalatset. Där den enväldige bodde med sin familj. Han som älskade sig själv mer än folket. Som bara såg sin egen kvinna när de andra drog genom gatorna. Som bara såg sina egna barn när de andra dog av svält. Som i spegeln såg en god människa. När de andra såg den yttersta ondskan. Rastlös och oputsad. Revolutionens roströda själ. Strax under ytan.