Mörkning vid Skallen.

Över klipporna rullar oceanen in som turkosa längtor. Tumlar skummet som lösryckta tankar om självet. Sänker sig vinterskymningen. Som en storskarv över sina frusna ägg. En erinran över glömskan. En visshet över villfarelsen. Just när fyren tänds. När lotsbåten återvänder. När tryggheten är ett enda ljus i natten. Går månen upp över fästningen. Skörheten över styrkan. Utforskandet över vetskapen. Att jag finns till. Var bara en idé.