Julafton i Blåalt.

När resterna av brasan glöder allt svagare därute i det tidiga mörkret. När kattugglan ropar ut sin förundran nånstans inifrån den svarta skogen. Är vi blöta av trädens tårar. Av glädje och sorg. Är vi fyllda till randen. Mätta men evigt törstande. Söker vi upp vår saknad och ger åt förgängligheten. Ser vi varandra och önskar oss inget mer. Hör vi långt bortom vissheten. Kören av änglar. Kalla oss. Den sista gåvan till jorden.