Vinterskugga över Halla.

Luften är kall och fuktig. Solens sista strålar når inte över granarna på andra sidan åkern. Borta på vägen susar det moderna livet förbi men från ödetorpet hörs bara tystnad. Taket som störtat in multnar sakta runt järnspisen där potatisen kokade. På baksidan växer sorgsna träd genom det rostbruna skelettet som var en slåttermaskin. Fast allt sjunkit ner i tidens djup rör jag mig försiktigt. Som om någon kunde väntas stiga fram ur dunklet. Någon som dröjt sig kvar sedan ljuset brann ut. Den långa skuggan. Av ett strävsamt liv.