Atomvinter vid Donsö. 

Öarna förlorar sina konturer i den mjölkvita yrsnön. Helt ensam bland alla båtbryggorna ligger en gammal eka i tapper väntan på sin vinddrivna kapten. Medan skärgårdsbåten stävar ut genom en tom farled och ingen går av vid Sjumansholmen. Står jag ute på däck i den nollgradiga östanvinden där ejderparen vaksamt simmar undan. Känner jag plötsligt igen fartyget som lagts upp just här i väntan på skrotning. Som likt ett spökskepp ur det förgångna glider förbi i likblek tystnad. Skeppet som kom lastat med det dödligaste av allt. Som vi jagade den där mörka vårnatten när vi just blivit regnbågskrigare och världen var svartvit. Som nu ligger här helt stilla. Likt ett bedrägligt löfte om att faran är över. Men just idag ska det värsta inte hända. Just idag ska vi med livets alla färger. Måla oss varma.