Västerskog i fallande mörker.

Med sina långa halsar i det isande vattnet letar två svanar efter mat. Inne bland de vindformade träden har jag konferens med tystnaden. Mellan talltoppar som knäckts i den senaste stormen lyssnar jag på regnet. Brunsvart som bäckens vatten är teet jag dricker med långsamma klunkar. När jag tänker på att de håller ihop livet ut. Hur ensamt det annars skulle varit på ett vintergrått hav. När mina ögon plötsligt tåras. Är det inte av sorg men av vördnad. För allt som är bräckligt. För de träd som har sina toppar kvar. För allt det vackra som fortfarande finns där. Mellan oss.