MITT SKRIVANDE
Haiku på mitt sätt
Jag kallar det fotopoesi. Lyriska betraktelser som hör ihop med bilder. Texterna börjar alltid på en fysisk plats och slutar i en känsla. Jag skriver i mobilen. Tar bilder med mobilkameran. Publicerar i farten.
Jag har själv aldrig varit en stor läsare av poesi, men har alltid gillat haiku. Slagfärdigheten hos de knappa raderna och den till synes otvungna bundenheten. Sprängkraften i den frivilliga begränsningen.
Och filosofin bakom. Att verkligen se. Att sätta det största mot det minsta. Att avsluta med en svindlande vändning.
Jag gillar att tänka på det jag gör som min version av haiku. Det är inte alls så strikt, men med en viss struktur och vissa återkommande ingredienser. Årstiden, vädret och naturen har ofta en framträdande plats.
En ram som jag hittar min frihet inom. Spjärnar mot, fyller till bristningsgränsen. Med miljöer, årstider, kontraster, samband. Spänningen mellan det stora och det lilla. Livets kamp, skönhet och osannolikhet.
Ett brutet tabu
Det tycks finnas en tradition som säger att lyrikböcker inte ska ha bilder. Helst ska texten stå för sig själv och möjligen kan det få finnas illustrationer som en slags nedtonad fond. Men väldigt sällan finns det en fotografisk bild som är direkt kopplad till dikten. Och knappast någonsin är i så fall den bilden tagen av författaren (eller texten skriven av fotografen).
Samtidigt har jag alltid gillat text till bilder och bilder till texten. Och musik till orden. I mötet mellan olika uttryck finns en självklar möjlighet att utforska. Och med all respekt för att lyrik är en sorts bildspråk så tycker jag att bilden kan tillföra ett djup, en stämning, en känsla. Så att texten kan få koncentrera sig på annat.
Samtidigt har jag inget behov av att intellektualisera så mycket kring detta. Fotopoesi är mitt uttryck och jag trivs väldigt bra med det.
Den digitala polaroiden
När jag hade som yrke att skriva text så fanns det alltid en tydlig gräns mot den som hade hand om bilden. Jag fick ha synpunkter på bildvalet men aldrig äga frågan. Samtidigt har jag alltid varit en bildmänniska och ibland undrat om jag inte valde fel spår och borde blivit art director istället för copywriter.
När min skrivlust vaknade upp igen på ett blått tåg mot Stockholm var det efter många års törnrosasömn. Vid insomnandet fanns inte sociala medier. Men nu var det plötsligt naturligt att lägga upp en bild ihop med texten och jag insåg att det var den perfekta formen för mig. Text med bild.
Men jag är ju inte fotograf. Jag har visserligen alltid fotat, men bara på intuition, aldrig med någon riktig teknisk kunskap. Min passion är motivet och beskärningen, men inte exponeringstid och kornighet. Kan jag då äga frågan?
Jag har aldrig ägt en polaroidkamera, men alltid fascinerats av konceptet. En ögonblicksbild av tveksam kvalitet som kan låta sig upphöjas till konst. Så ser jag på mina mobilbilder. Med det perspektivet har jag bestämt mig för att jag faktiskt kan äga frågan.
Dela gärna med dig
Det är kul att få veta om du gillar min fotopoesi. Ett sätt att förmedla dina känslor eller tankar är att maila mig på ch@monradaas.se Ett annat sätt är att dela på Facebook med hjälp av delningsikonen som finns vid varje fotopoem. Då kan ju också fler människor få chansen att upptäcka sajten Liv.
Sedan kommer jag fortsätta lägga upp nya fotopoem på Facebook och Instagram med länk till sajten. Då är gillanden eller delningar mer än välkomna.
Det kan ju också hända att du har någon fråga kring bilderna eller det jag skriver och då är det bara att höra av sig.
Skulle du vilja använda mina texter eller bilder i något sammanhang så blir jag väldigt glad, men är också tacksam om du hör av dig innan.
Trevlig läsning!
"Där jag ser längst in i livets labyrint. Ensam med tusen andar. En enda lång natt."